Min barnsliga alienation (dagbok) -17 sept 09

Skrev lite saker på min egen dator (utan nätuppkoppling) idag, blev lite arg och började tjafsa med personalen angående hur onaturligt allt det är att jag är inlåst för att jag uttrycker ett självmordsbehov.. att den levande identiteten inte kan kontrolleras, utan är ful stypt och mördad. Men det är ju bara "konster" och lekar -jag tar inget på allvar, jag är i fragment. Jag är disciplinerad men saknar en värdig roll. Jag har alltid en aggressiv relation till det jag precis uttryckt eftersom jag försvarar allt ifrån olika perspektiv och mår dåligt av min livssituation. Jag känner att jag "måste" saker, och går äver gränser för att identifiera mig med mina personliga värderingar. Men.. jag vill liksom be om ursäkt för det här. Jag vet att jag gör något nytt tabubelagt, att jag upplyser, för jag har långsamt lärt mig att ingenting blir bättre av att dölja. Det är om något det meningslösa. Jag tvingas göra allting ifrån "det omvända" hållet i utvecklingsteg, så jag tar alltid död på min närvaro även om jag beskylls för att ha en stolthet -nej jag är galen, det är det enda jag har att vända mig till och det blir värre, att det är genuint börjar jag först nu förstå. Jag behöver en chock för att bli medveten om mig själv. Jag finns inte utan behöver få ett perspektiv på mitt förflutna.


-

Man kan inte uppoffra sig mer. Det handlar om att själsdö. Jag måste ha en vän.. Någon att relatera autentiskt till..

Självbild = man måste göra något.

Romantik är för mig mänskligheten.


Det finns ingen som älskar mänskligheten såhär mycket.. upplever jag mycekt subjektivt.

Så mycekt NÄRHET.

Ingen livsform är bättre än någon annan, allt är glaumor.




Vi är Jesus. Men du fattar det inte ens.


Det här är bara dagboksanteckningar, din idiot.









Liv/död -in i formerna, tillbaka till kroppen/strukturen; sexuell identitet. Personlig, filosofisk -sanning.


Skärp dig själv.


Det är mänskligheten.


Jag vill känna mig själv... totalt.



Jag behöver gränser för min moral och stora kärlek. Jag behöver ett objekt (Vattumannen + Oxen).

Jag älskar dig.


Varför får jag inte älska -energin, unikt impulsivt -i varje levande form; som min perfekta idé; konkretiserad...?

Gud; jag vill ha rättvisa, lugn. Hur befriar jag mig ifrån mitt förflutna?



Sorg är ..vad?


Gör detta ont att veta; varför har vi valt detta?



Jag kan inte gråta längre. Mina känslor är sedan länge succesivt förstörda för uttryck; jag förstår mig själv. Eller, det ni sagt till mig. Det är dags att ni står upp för det, så att vi kan utvecklas vidare.

Det är VI i varje cell. Hallå? Gud är inte mer än så.

Det är en våldtäkt. Det är inte värdigt.



Jag vill inte ens "älska".. jag missuppfattar inte. Jag vill bara dö, men det är inte medvetet, det är bara något mina känslor/speglingar FÖRSTÅR, och det är akut.

Det "finaste" är kasnke inte att "älska mänskligheten", etc...

Det är bara att agera.



Jag vill uttrycka denna IDENTITET fullt ut.




Det är irrelevant. Jag vill DELA MED MIG RÄTTVIST. Detta är ni, du, etc. Fragment, med andra ord. Verkligen?



Jag håller fötterna på jorden. Jag har förankringen. Förlåt. Jag orkar inte... Jag kommer gå sönder. Jag är fortfarande rädd, att det är något fel, att identifikationen är halv.



Jag är incestuöst knullad. En överjordisk transpersonell hemafrodit. Jag vill vara ifred. Jag vill bli av med mitt jordiska förflutna, det är min förvirring, en förgiftning.


Mänskligheten är en psykisk sjukdom.


Felet på oss (genom denna "identifikation" -fragment) är att vi inte vet VARFÖR vi älskar varandra. Vi behöver bekräftelse (genom högre vetande, etc); balans/totalitet; närvaron.


Vi måste gå igenom sista förnedringen; att bli avvisade av varandra. Det är att "visa känslor" -att komma till verkligheten; födas. Jag är extrem (Skorpionen). Varje känsla jag känt är min egen, livet. Horoskopteorin är FEL. Detta är ju individualitet.


Jag älskar att gråta. Allt är samma sak; jag har bara samlat mer och mer information, och ibland förlorat den när jag döljer den. Jag vill dö. Jag har ingen närvaro alls. Detta är absurdt.


Vad är det som är så svårt? Vi är GUD själv. Jag har ont överallt. Detta är ett GROTESKT varande!




Hur kan jag älska dig; mig själv?
Jag har under allt... bara velat älska mig själv, hela mitt liv. Jag är personlig. Men jag är bara "hennes", "mitt", utan gränser eller tid... HJÄLP GUD.

Jag förstår sanningen.....

JAG VILL BLI ÄLSKAD.


Jag känner bara andras känslor... vad jag "fått på mig".... Jag är en splittring (intellektuell stolthet) -jag har en DOLD multipell personlighetsstörning. Jag försöker "nå" något högre än mig själv, men straffas för det i den konventionella identiteten -min egen estetiska idealism av lågt självärde.



Jag är det äckligaste som finns; jag är människan. Det är inte mitt fel.


Jag ÄR makten.

Jag känner mig som en Skorpion. "Jag blir sårad". En mängd människor.


Jag älskar mänskligheten, tillståndet, syftet. Det förenade elementet. Hur desfragmenteras jag? Jag har förväxlat tankar med känslor, är ett offer för ordet. Jag är INTE MEDVETEN om kärleken; jag behöver andra sidan. Jag vill inte vara det här, men jag är den andra sidan som vill det. Det är som om allt jag gör är "fel", och det är det också. Vad SKA jag göra?


Det är bara för "scenens ögonblick" jag har haft en sådan här stor överlevandsdrift, -det har en språklig intention. Det är ett offrat spel. Förlåt, det är (nästan) pinsamt, men jag blir förnedrad om jag inte får säga sanningen. Jag går personligen in i "lögner" hela tiden eftersom jag inte vill såra någon. Jag älskar människorna, jag är helt förvirrad. Jag förstår inte hur man inte kan "ha känslorna kvar", det är som en "falsk förnyelse"/hjärnskada, det är mänsklighetens karma, jag skriver inte under på omedvetenhet, jag är förvirrad, jag investerar mitt minne i konsten, det är något jag måste veta, det är filosofiskt. Människan är vackra reptilrörelser, jag måste dö ifrån det, det är för extremt då jag är helt splittrad. Jag orkar inte mer. Jag har tillit till mig själv, men på ett annat sätt, det bör inte uttalas, för det blir till hybris. Det är sorgligt. Jag erkänner det.


Det här är också bara ljuv stolthet. Jag har extrema humörsvängningar som jag distanserat mig till och mentaliserat "inom" en plågsam självbild; sanning. Jag känner mig speglad på fel sätt, pga min inåtvändhet. Nu förstår jag faktiskt spelet.