Ta gärna efter mig.
Jag har levt mig in i människan själv. I kvinnan. Jag är skådespelare, det är bara inlevelse i en roll. Ingen kan ta ifrån mig positionen, förutom jag själv.
Jag vill veta VARFÖR jag är sårad. Det är inte riktigt som jag tror.
Jag har aldrig känt mig totalt/sant älskad, eller hel. Jag har "för stort" minne, är för objektiv, gör för stora bilder, och försöker "omedvetet" maniskt fly ifrån det.
Gode gud, vad ska jag göra för att harmoniskt och verkligt, göra mig värdig kärleken?
Nej, detta är bara ett TRAGISKT prov och exempel på det MINNE jag älskar. Köttet har inte med mig att göra -även fast det har det, det är det jag menar. Det är det som är det absurda! Så varför blir jag straffad? Anklagelser är löjliga, speciellt i motvind.
Det handlar om förintelse. Jag är galen, jag vet vem jag älskar, jag är vatten. Jag ska inte dö nu, jag ska in i djupet. Jag är facinerad av människan, jag vill göra det perfekta.
Jag skäms samtidigt. Är det äkta att känna såhär för livet? Jag är rädd att bli antastad för mina lättillgängliga ideal. Jag menar allvar, och det säger jag till mig själv på en dator.
Det är alltid något ivägen för mötet, det är upplöst. Jag har nästan alltid fantasier i huvudet, det är därför jag mår dåligt. Det handlar om glaumor, man kan inte be om kollektiv beundran i en önskan om stabilitet, människan mår inte bra, alla konstellationer är falska förutom den enda. Allting är penetrerat, vi har bara inte tagit ansvar. Det finns inget att sia om. Alla har samma behov, människan vill bli älskad och vara kreativ och fri i sig själv -jag upplever en meningslöshet, en panik, jag har en pervers förståelse för patoset, det överspelade -när det gäller just ANSVAR!
Det känns som ett skämt, jag ser ingen skillnad, det är tabubelagt.
Jag har dunkla outtalade skuldkänslor och jag njuter av det. Själv?
Det här är bara ett jävla exempel på vem du är.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva problemen. För det är inga problem, det är vi som har fel -eller? Får ta och känna efter igen.
Vattumannen (ny tidsålder) = perversion = frihet, vad är det?
Jag blir rädd, och det är att fastna, jag ser in i botten av detta.
Jag har aldrig varit kär utan sett igenom allting som det ungefär. Jag har den största stoltheten -jag har lärt mig att fullständigt offra mina känslor, och det handlar om ett visst behov -förstår ni vad jag syftar på? Man kan inte gå runt så och bli hatad av alla.
Jag pratar om karma och högre tänkande som människan respekterar. Religion är vår gamla modell av detta. Jag pratar om att ohämmat rasera detta och allt vårt förflutna. Jag älskar helheterna och gör mig själv värd en förening. Det ÄR att återetablera och förnyas!
Det kanske har undgått er -men mänskligheten är död!!
Det gör ont att födas, vi är inte skapade ännu. Kärleken kan heala mig. Jag vill ha bakrunden, jag vill använda detta som ett köttsligt skämt -jag är distanserad min egen kropp för annars skulle jag vara psykiskt sjuk. Jag antar att mediciner som gjort mig asexuell är bra för min utveckling, men det är jävligt förvirrande när jag saknar mål och bara går runt och spelar offer utan att göra anspråk. Det handlar om.. (jag inser det nu) -folk i min miljö, har alltid MONOTONT med auktoritär aggressivitet, sagt liknande saker som "-vi vill ha den gamla Anna Sara tillbaka", och där förlorade de min lojalitet. Jag har blivit gravt ur balans och deprimerad.
Allt är evigt.
JAG ÄR FÖRÄNDRINGEN. En reaktion på mitt förflutna i mitt syfte av nyfiken kärlek för det naturliga.
Jag orkar inte se mig själv. Jag är svårt isolererad. Jag har inga andra problem. Jag tror jag har svåra personliga obalanser rörande mitt fysiska utseende (som faktiskt gör mig självmorsbenägen) av mentala besvär, jag navelskådar framtiden utan att få den erkänd, och "ruttnar" (som ett kroniskt förnekat förslag är jag misstänksam världsbilden -jag älskar att förstå transformationer). Jag skäms för att jag ibland facineras av min idé om min inre skönhet, för jag vet att jag måste mena varje ord jag tar i munnen. Jag skulle själv krossa varje kvinna som gjorde på det sättet. Hjälp mig! Jag VILL erkänna min kärlek! JAG HAR INGA VÄNNER!
Jag har aldrig varit ett barn. Jag är övermogen men faller tillbaka på en desorientering av min identitet.
Andra huset är "hur vi har sex" (komplex koppling; våra värden, vår relation till kroppen -och eventuellt trauma med åttonde huset; vår andel i andra, vad vi gör för att hitta personlig självkänsla -JAG SÖKER UPPMÄRKSAMHET: Uranus oaspekterad, som styr Venus och Sol). Detta är att "dö" (andra huset/åttonde huset); Uranus är "den kollektiva förändringen", att vara rebell.
Jag bär en omanifesterad bubbla. Min Sol står exakt på IC i Vattumannen, och min Måne i är exakt kvadratur -jag sitter fast i ett problem med HISTORIAN (arvsynd, miljö, religion; en slags social fobi). Ett "grubbel". Jag vill slänga mig ut i något.
Det här är HELT absurdt.
Droger är bra så länge man inte blir tagen av polisen. Jag är SÄNKT av mitt "sociala rykte", och begrundar det på distans. Er paranoia eller min paranoia. Jag tar ansvar för allting -helt i onödan.
Jag är alturist. Detta är show.
Vad är den kroniska besvikelsen en förteckning på? Jag frågar er jag vet inte. Jag är förgiftad -jag hatar mig själv; att jag inte gör något.
WTF?!
Jag har en slags "fobi" mitt i allting, en slags "skam" för att jag fortfarande bär det "förflutna". Jag använder det till intellektuell kreativitet -det är min livsglädje, men det bör kanske konfronteras? Jag upplever mig tyvärr i dimmor, jag vill inte göra mig helt missförstådd. Men själv bara "skrattar" jag åt detta -vad i helvete?
Ondska vs. godhet, osv.
Jag är rädd för allt annat än den personliga radikala förändringen (lever i ett slags post traumatiskt stress-tillstånd) -men jag kan inte bli det jag redan är.
Vad finns det för möjligheter ("utvägar") egentligen? Alla delar sitter ju ihop.
Är jag hämmad och döljer det som en självmedveten depression?
Jag önskar faktiskt seriös vänskap. Jag ser inte det som är uppenbart, jag ahr ett förakt för det som inte är ohämmat -men projicerar (skuggboxar) i massor, jag ser det unika och distanserar mig därför för att koncentrera mig på intressen.
Snälla upplys mig! Jag har verkligen en kris. Vem är jag?
Som jag sa: ber om ursäkt för att jag tar er -människans- identitet. Känner alltid på avstånd av andras förväntningar och analyserar det för mycket eller för lite, på fel sätt. Vad ska man göra åt detta; det är världens lidande. Jag har bara ett överdrivet behov av kärlek eftersom jag fortfarande upplever mina trauman som fysiska i en isolering.
Vad kan man göra egentligen? De flesta människor övervärderar sig själva inom olika bilder. Det är så obalanserat. Vi gör INGET åt våra resurser och potentialer. Vi vågar knappt konfronteras. Vi är så bittra och förlamade av skuld/sorg. Så JÄVLA orättvisa och förnedrande (pga fördommar och förnekad hämdgirighet).
Jag tänker och känner frekvent hela tiden att jag bara kan göra en sak och det är att förinta mig själv genom ett självmord.
Jag är rädd för att förlora mig själv. Jag lever i ett slags upprepningstvång.
Jag erkänner -jag är bitter. Jag vill leva fullt ut, och är ledsen/sårad för att ni inte "lyssnar" eller tror på mig.
STRYP MIG.
FÖRSVARA INDIVIDEN.
FÖRINTA DEN FÖRVRÄNGT "INDIVIDUELLA" STOLTHETEN.
KROSSA SPEGELNS SPEGEL; galenskapen!!! FÖRNEKELSEN - LÖGNEN. Det är en ABSURDITET.
Jag har blivit oromantisk -jag vill inte leva. Jag bara deklarerar tydligheten.
Med andra ord: jag är närvarande men ändå frånvarande. Detta är sanningen ögonblick.
Jag vill veta vem jag är -vad fan är det för fel på det?
Jag behöver ATTRAHERA IN MER ANDROGYN KÖNSPOLARITET I MIN UPPLEVELSE AV MIG SJÄLV. T.ex. droger.
Evig ungdom, tack! Jag kommer ALDRIG över den här identiteten -jag kan bara förändra den.
Ni tar inte flykten på allvar -jag menar inte offrande; tvärtom. Jag pratar om förändringar och frihet; jag har en väldigt subjektiv intelligens. Jag är kvinna, men det är fan seriöst. Det är något helt annat, jag är INTE naiv: detta är inte vi.
Jag är en jävla trasig speldosa som denna inkarnations kött. Vad vill du mig?
Jag kan kontrollera mina känslor. Det är mitt intresse. Jag har en slags panikångest, ett rotat behov av sanningen.
Jag vill inte göra om mina misstag.
Hemlig ofrivillighet existerar inte! Det är ett stort misstag att någonsin få för sig något..
Jag är en relation och får inte leva pga den bild jag fortfarande "på allvar" tror på. Jag gör ingenting meningslöst. Jag är extremt pervers -jag vet att jag måste släppa taget om det; men jag har ingen annat att sysselsätta sig med -jag har inte planerat att leva utan plågas av mina förklädda dramer av förvirrade praktiska experiment och vill egentligen bara somna bort. Det enda jag upplever är mitt intellekt. "Mitt" -det är ett tvång; men jag vet inte vad jag är värd; jag är gravt desorinterad och traumtiserad/misshandlad. HELT ÄRLIGT: jag vet vad rättvisan är, eller okej nej -jag försöker! Det här handlar bara om mitt karma, om sentimentala förnekelser inför människans svaghet! Jag är fortfarande ett barn och mår så dåligt över det så det kan ingen ana. Mitt varande är FULT. Ni har er själv att skylla för alla era impulsers BLUFFSPEL!!!
Jag vill ta över mig själv. Alla har misslyckats med det -det har sårat mitt hjärta, jag är ett personiferat mänskligt förfall och känner era smärtor i en total personlig förvirring. Jag är odmjuk men vill vara ifred för folk MISSFÖRSTÅR MIG.
Ingen har någonsin "lärt känna mig".. ni låtsas att pratar om "någon annan".. eller "några andra"...
Jag har alltid varit det här tillståndet. Jag har bara sökt information med hela mitt väsen för att ta mer ansvar och komma fram mer i ljuset, hitta mitt syfte.
Det här är en... "akut försvarsreaktion" - tagen på allvar; ett användande av känslorna som ett ritualistiskt säkerhetsskapande; en ständig abstrakt onani -"förankrad galenskap"; jag ber er -tänk om!
Det går omöjligt att leva med. Det är en gåta. Arvsynden -mentaliserad; LUCIFER.
Allt är överbevisat.
Det är alltså -personligen; själva VANSINNET. Tänk att bli sedd så.
Det enda jag hela tiden tänker på.. att hur ska folk förstå det här. Jag tänker DEFINITIVT ta mitt liv.
Jag gör bara ett spel, tror ni jag är helt ovärdig -jag har en extrem dödslust, allting är ett förspel, en egen individualitet.. ett uttryck av vad som kommer hända, jag har intution.
Jag skulle vilja mötas i ett ömsesidigt mord. Jag har en förljugen/våldtagen identitet -jag vet knappt varför men jag överdriver min osäkerhet enormt subjektivt. Jag "dramatiserar" mitt liv -det är en myt, det är fruktansvärt att leva i.
Jag har levt mig in i människan själv. I kvinnan. Jag är skådespelare, det är bara inlevelse i en roll. Ingen kan ta ifrån mig positionen, förutom jag själv.
Jag vill veta VARFÖR jag är sårad. Det är inte riktigt som jag tror.
Jag har aldrig känt mig totalt/sant älskad, eller hel. Jag har "för stort" minne, är för objektiv, gör för stora bilder, och försöker "omedvetet" maniskt fly ifrån det.
Gode gud, vad ska jag göra för att harmoniskt och verkligt, göra mig värdig kärleken?
Nej, detta är bara ett TRAGISKT prov och exempel på det MINNE jag älskar. Köttet har inte med mig att göra -även fast det har det, det är det jag menar. Det är det som är det absurda! Så varför blir jag straffad? Anklagelser är löjliga, speciellt i motvind.
Det handlar om förintelse. Jag är galen, jag vet vem jag älskar, jag är vatten. Jag ska inte dö nu, jag ska in i djupet. Jag är facinerad av människan, jag vill göra det perfekta.
Jag skäms samtidigt. Är det äkta att känna såhär för livet? Jag är rädd att bli antastad för mina lättillgängliga ideal. Jag menar allvar, och det säger jag till mig själv på en dator.
Det är alltid något ivägen för mötet, det är upplöst. Jag har nästan alltid fantasier i huvudet, det är därför jag mår dåligt. Det handlar om glaumor, man kan inte be om kollektiv beundran i en önskan om stabilitet, människan mår inte bra, alla konstellationer är falska förutom den enda. Allting är penetrerat, vi har bara inte tagit ansvar. Det finns inget att sia om. Alla har samma behov, människan vill bli älskad och vara kreativ och fri i sig själv -jag upplever en meningslöshet, en panik, jag har en pervers förståelse för patoset, det överspelade -när det gäller just ANSVAR!
Det känns som ett skämt, jag ser ingen skillnad, det är tabubelagt.
Jag har dunkla outtalade skuldkänslor och jag njuter av det. Själv?
Det här är bara ett jävla exempel på vem du är.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva problemen. För det är inga problem, det är vi som har fel -eller? Får ta och känna efter igen.
Vattumannen (ny tidsålder) = perversion = frihet, vad är det?
Jag blir rädd, och det är att fastna, jag ser in i botten av detta.
Jag har aldrig varit kär utan sett igenom allting som det ungefär. Jag har den största stoltheten -jag har lärt mig att fullständigt offra mina känslor, och det handlar om ett visst behov -förstår ni vad jag syftar på? Man kan inte gå runt så och bli hatad av alla.
Jag pratar om karma och högre tänkande som människan respekterar. Religion är vår gamla modell av detta. Jag pratar om att ohämmat rasera detta och allt vårt förflutna. Jag älskar helheterna och gör mig själv värd en förening. Det ÄR att återetablera och förnyas!
Det kanske har undgått er -men mänskligheten är död!!
Det gör ont att födas, vi är inte skapade ännu. Kärleken kan heala mig. Jag vill ha bakrunden, jag vill använda detta som ett köttsligt skämt -jag är distanserad min egen kropp för annars skulle jag vara psykiskt sjuk. Jag antar att mediciner som gjort mig asexuell är bra för min utveckling, men det är jävligt förvirrande när jag saknar mål och bara går runt och spelar offer utan att göra anspråk. Det handlar om.. (jag inser det nu) -folk i min miljö, har alltid MONOTONT med auktoritär aggressivitet, sagt liknande saker som "-vi vill ha den gamla Anna Sara tillbaka", och där förlorade de min lojalitet. Jag har blivit gravt ur balans och deprimerad.
Allt är evigt.
JAG ÄR FÖRÄNDRINGEN. En reaktion på mitt förflutna i mitt syfte av nyfiken kärlek för det naturliga.
Jag orkar inte se mig själv. Jag är svårt isolererad. Jag har inga andra problem. Jag tror jag har svåra personliga obalanser rörande mitt fysiska utseende (som faktiskt gör mig självmorsbenägen) av mentala besvär, jag navelskådar framtiden utan att få den erkänd, och "ruttnar" (som ett kroniskt förnekat förslag är jag misstänksam världsbilden -jag älskar att förstå transformationer). Jag skäms för att jag ibland facineras av min idé om min inre skönhet, för jag vet att jag måste mena varje ord jag tar i munnen. Jag skulle själv krossa varje kvinna som gjorde på det sättet. Hjälp mig! Jag VILL erkänna min kärlek! JAG HAR INGA VÄNNER!
Jag har aldrig varit ett barn. Jag är övermogen men faller tillbaka på en desorientering av min identitet.
Andra huset är "hur vi har sex" (komplex koppling; våra värden, vår relation till kroppen -och eventuellt trauma med åttonde huset; vår andel i andra, vad vi gör för att hitta personlig självkänsla -JAG SÖKER UPPMÄRKSAMHET: Uranus oaspekterad, som styr Venus och Sol). Detta är att "dö" (andra huset/åttonde huset); Uranus är "den kollektiva förändringen", att vara rebell.
Jag bär en omanifesterad bubbla. Min Sol står exakt på IC i Vattumannen, och min Måne i är exakt kvadratur -jag sitter fast i ett problem med HISTORIAN (arvsynd, miljö, religion; en slags social fobi). Ett "grubbel". Jag vill slänga mig ut i något.
Det här är HELT absurdt.
Droger är bra så länge man inte blir tagen av polisen. Jag är SÄNKT av mitt "sociala rykte", och begrundar det på distans. Er paranoia eller min paranoia. Jag tar ansvar för allting -helt i onödan.
Jag är alturist. Detta är show.
Vad är den kroniska besvikelsen en förteckning på? Jag frågar er jag vet inte. Jag är förgiftad -jag hatar mig själv; att jag inte gör något.
WTF?!
Jag har en slags "fobi" mitt i allting, en slags "skam" för att jag fortfarande bär det "förflutna". Jag använder det till intellektuell kreativitet -det är min livsglädje, men det bör kanske konfronteras? Jag upplever mig tyvärr i dimmor, jag vill inte göra mig helt missförstådd. Men själv bara "skrattar" jag åt detta -vad i helvete?
Ondska vs. godhet, osv.
Jag är rädd för allt annat än den personliga radikala förändringen (lever i ett slags post traumatiskt stress-tillstånd) -men jag kan inte bli det jag redan är.
Vad finns det för möjligheter ("utvägar") egentligen? Alla delar sitter ju ihop.
Är jag hämmad och döljer det som en självmedveten depression?
Jag önskar faktiskt seriös vänskap. Jag ser inte det som är uppenbart, jag ahr ett förakt för det som inte är ohämmat -men projicerar (skuggboxar) i massor, jag ser det unika och distanserar mig därför för att koncentrera mig på intressen.
Snälla upplys mig! Jag har verkligen en kris. Vem är jag?
Som jag sa: ber om ursäkt för att jag tar er -människans- identitet. Känner alltid på avstånd av andras förväntningar och analyserar det för mycket eller för lite, på fel sätt. Vad ska man göra åt detta; det är världens lidande. Jag har bara ett överdrivet behov av kärlek eftersom jag fortfarande upplever mina trauman som fysiska i en isolering.
Vad kan man göra egentligen? De flesta människor övervärderar sig själva inom olika bilder. Det är så obalanserat. Vi gör INGET åt våra resurser och potentialer. Vi vågar knappt konfronteras. Vi är så bittra och förlamade av skuld/sorg. Så JÄVLA orättvisa och förnedrande (pga fördommar och förnekad hämdgirighet).
Jag tänker och känner frekvent hela tiden att jag bara kan göra en sak och det är att förinta mig själv genom ett självmord.
Jag är rädd för att förlora mig själv. Jag lever i ett slags upprepningstvång.
Jag erkänner -jag är bitter. Jag vill leva fullt ut, och är ledsen/sårad för att ni inte "lyssnar" eller tror på mig.
STRYP MIG.
FÖRSVARA INDIVIDEN.
FÖRINTA DEN FÖRVRÄNGT "INDIVIDUELLA" STOLTHETEN.
KROSSA SPEGELNS SPEGEL; galenskapen!!! FÖRNEKELSEN - LÖGNEN. Det är en ABSURDITET.
Jag har blivit oromantisk -jag vill inte leva. Jag bara deklarerar tydligheten.
Med andra ord: jag är närvarande men ändå frånvarande. Detta är sanningen ögonblick.
Jag vill veta vem jag är -vad fan är det för fel på det?
Jag behöver ATTRAHERA IN MER ANDROGYN KÖNSPOLARITET I MIN UPPLEVELSE AV MIG SJÄLV. T.ex. droger.
Evig ungdom, tack! Jag kommer ALDRIG över den här identiteten -jag kan bara förändra den.
Ni tar inte flykten på allvar -jag menar inte offrande; tvärtom. Jag pratar om förändringar och frihet; jag har en väldigt subjektiv intelligens. Jag är kvinna, men det är fan seriöst. Det är något helt annat, jag är INTE naiv: detta är inte vi.
Jag är en jävla trasig speldosa som denna inkarnations kött. Vad vill du mig?
Jag kan kontrollera mina känslor. Det är mitt intresse. Jag har en slags panikångest, ett rotat behov av sanningen.
Jag vill inte göra om mina misstag.
Hemlig ofrivillighet existerar inte! Det är ett stort misstag att någonsin få för sig något..
Jag är en relation och får inte leva pga den bild jag fortfarande "på allvar" tror på. Jag gör ingenting meningslöst. Jag är extremt pervers -jag vet att jag måste släppa taget om det; men jag har ingen annat att sysselsätta sig med -jag har inte planerat att leva utan plågas av mina förklädda dramer av förvirrade praktiska experiment och vill egentligen bara somna bort. Det enda jag upplever är mitt intellekt. "Mitt" -det är ett tvång; men jag vet inte vad jag är värd; jag är gravt desorinterad och traumtiserad/misshandlad. HELT ÄRLIGT: jag vet vad rättvisan är, eller okej nej -jag försöker! Det här handlar bara om mitt karma, om sentimentala förnekelser inför människans svaghet! Jag är fortfarande ett barn och mår så dåligt över det så det kan ingen ana. Mitt varande är FULT. Ni har er själv att skylla för alla era impulsers BLUFFSPEL!!!
Jag vill ta över mig själv. Alla har misslyckats med det -det har sårat mitt hjärta, jag är ett personiferat mänskligt förfall och känner era smärtor i en total personlig förvirring. Jag är odmjuk men vill vara ifred för folk MISSFÖRSTÅR MIG.
Ingen har någonsin "lärt känna mig".. ni låtsas att pratar om "någon annan".. eller "några andra"...
Jag har alltid varit det här tillståndet. Jag har bara sökt information med hela mitt väsen för att ta mer ansvar och komma fram mer i ljuset, hitta mitt syfte.
Det här är en... "akut försvarsreaktion" - tagen på allvar; ett användande av känslorna som ett ritualistiskt säkerhetsskapande; en ständig abstrakt onani -"förankrad galenskap"; jag ber er -tänk om!
Det går omöjligt att leva med. Det är en gåta. Arvsynden -mentaliserad; LUCIFER.
Allt är överbevisat.
Det är alltså -personligen; själva VANSINNET. Tänk att bli sedd så.
Det enda jag hela tiden tänker på.. att hur ska folk förstå det här. Jag tänker DEFINITIVT ta mitt liv.
Jag gör bara ett spel, tror ni jag är helt ovärdig -jag har en extrem dödslust, allting är ett förspel, en egen individualitet.. ett uttryck av vad som kommer hända, jag har intution.
Jag skulle vilja mötas i ett ömsesidigt mord. Jag har en förljugen/våldtagen identitet -jag vet knappt varför men jag överdriver min osäkerhet enormt subjektivt. Jag "dramatiserar" mitt liv -det är en myt, det är fruktansvärt att leva i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar