Till trots..

Jag tror sanningen är, att jag "älskar jorden", alltså det fysiska och jordiska. Jag har väldigt svårt att se det i harmoni som betyder mening/sanning, tillsammans med min tänkande romantiska natur. Men jo jag vet, de negativa strukturerna som mall för min världsbild av möjligheter. Måste börja med min idé snart.. Jag är så jävla lat, skjuter upp allt i stort sett, det var mycket därför jag inte gick till skolan förut.. det är en slags mental kortslutning blandat med självupptagenhet. Tänkte t ex åka till Uppsala och gå ut och göra några saker igår, sen tänkte jag.. att jag gör det idag istället, och nu tänker jag på samma sätt.. åren som gått har sett ut precis såhär.. Är inte det vad man kallar "djup depression" eller något, oförmågan att sköta sitt liv.. Men jag förnekar det, jag är så isolerat uppkopplad i mig själv mentalt, drömmer, leker.. Jag har en manisk ådra, men det är snarare planeringen som jag går igång på.. det är väl en sorts patetisk drift till att lyckas, som vill ner i jorden.. shit..


Gjorde en expresso på egenmalda bönor, och en till mamma.. blev perfekt stark.


Vet ni vad? Jag brukar "gå omkring" var jag än är eller gör.. och formulera meningar jag ska eller vill uttrycka, oftast publikt i olika sammanhang, i reflektioner och nya meningar om det som sker omkring mig. Men inte för sakens skull, utan för att jag måste dela det jag "får ut" med något/någon, även om det kanske inte är någon skillnad.

Mitt själv klyvt i två delar som inte kan kontakta varandra, och mitt jag är det som "höjt sig över" denna personliga sökandekris, och upplever ingenting!


State of emergency is where I want to be.


Jag förstår om detta låter som det som gått över gränsen, sinnessjukt.

Saken är att det spelar ingen roll... vi väljer dysfunktioner för att nå återfödelse..


Mental intimitet är det enda jag söker, eftersom sanningen; VERKLIGHETEN.. är investerad i min intellektuella självbilds relatering till allt det jordiska och synliga, och måste bli min väg till upplösningen av egot.


Kris: Igår kväll, antog jag idéen om "dig", som "dig" oavsett i vem jag vill se dig.. eftersom det antaligen är det jag måste acceptera, med min sanningsnatur och allt det där... Varför känns det så som en förlust? Och varför, känns inte ens detta som verkligt, jag tror inte på det, eftersom jag är så mentalt självständig, jag bryr mig om människan inte gud. Jag vill uppmärksamma mänskligheten och få uppmärksamhet.