När glömde jag bort att det är befrielsen som jag har i mitt hjärta..?
Allt är så osant. För det handlar alltså om något helt annat. Blir besatt av arketyper/stereotyper i sig själva, utan betydelse. Jag försöker hålla fast, benämna torra former, som bara är rester av egna missuppfattningar, lidandet är en posttraumatisk stressyndrom.
Fortfarande, är det bara jag som kan göra detta själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar