"Verklig"

Jag skulle typ kunna åka till Polen och bosätta mig i en enkel lägenhet, för att jag på något sätt alltid gillat öst.

Vi blir lite hårda, drar oss till oss själva och försöker blåsa en cynisk såpbubbla.. Det känns livsviktigt att något -på egna villkor, utmanar oss.. vi sörjer frånvaron av denna individuella ömhet, men hur, skulle vi kunna hitta något som perfekt balanserar vårt huvud med en jämlik teori, livets hand?

Nja. Vi inser såsmåning alltid som en regel, eftersom det är vad vi kommit överens om.. Att lidandet är utav en högre anledning, vi vill bara bli ett. Det återfödda estetiska personliga sinneslivet bör bli riktigt djupt, vilande på en historia säkrare i rötterna som människa-liv när galma prakiska myter trillar ner från väggarna. Men jag verkar inte kunna "vara utan" detta nu? Därför "klänger jag fast".

Sorglöst underbart är denna svåra tyngd. Tja, jag är ju inte speciellt intelligent eller total men jag vill väl bara rengöra mina verktyg, sätta upp den på min hylla, i fall jag inte bryr mig mer ..för jag bryr mig, om människan. Och så är vi faktiskt här med de här kontaktpunkterna tillsammans.


Helvete. Men jag vet vad det här betyder. Från ett element till ett annat, jordisk luft till meningsfullt vatten. Kan inte attrahera livet mig själv, med modelering av verkliga filosofiska bollar av lösenord/strukturer som någon slags hemmapolitik.. Sk. misslyckande har fått mig att se igenom det här tillslut även om jag tvivlar lite men det verkar orimligt. Just nu uppvisar jag en slags tolkningsjournalistik med en "känslighet" som jag aldrig identifierat mig med, men borde jag inte förstå det här då jag inte ens vet vad jag gör? Stolt är jag knappast, jag är bara isolerad och trotsig. Livet kräver total uppmärksamhet (för att vara mening), förut, lite lustigt, trodde jag att mina lite udda men konkreta begrepp från hjärtat, var sanna och lätta att ta till sig, som "upplysningen".. nu rinner det igenom mig, med egen impersonell kritik/självdistans, det är alltså "andens intelligens" jag börjat "minnas", genom de överväldigande nederlagen.

Jag vill fakiskt ägna mig mer åt andlighet, ge mitt liv en substans eftersom jag gillar eller tvingas till -att "räkna" så mycket. Något har hänt och det är det jag kallar för "depression" när jag inte alls vet vad det betyder, och det här är hur mina intryck-uttryck gått sönder i meningsfullhet/konstruktivitet i dess avsikt som "sanningens konkretisism", och där har jag tappat "mitt själv" -eller mitt ego kanske, långsamt? Kanske därför mitt intoleranta sinne inte får ihop det. Jag har faktiskt "vågat" att göra det här utan att ha den blekaste, men jag har tappat men inte vågat släppa. "Livrädd för att andra inte ska förstå vad jag menar", och det är jag fortfarande -men kanske behöver jag vara själv, med något, kravlös, utan att jag ännu vet om det? Än mindre tar ansvar för det.

Jag vet inte riktigt mer än löst/gissat, varför jag hela tiden "flytit ut"..? Jo jag ser nu, rent fysiskt om det är vad jag är, jag håller kvar på en trång struktur av bild/form, vilket min utveckling i vill bortom. Det är vad de sk. maniska psykoserna är, en förvirrad "uppmärksamhet" av självet. Nej jag har faktiskt tappat substans/själ, när jag håller fast i mitt kontrolltänkande såhär!

Människan bestämmer, gud går genom oss och vi övervinner allt. Fast bara andligt, vi vet egentligen att allt är det, och det ger oss åter vår spelplana och tillfredställelse tillslut.