Jag var så lycklig då.


Nu, hamnat i en analys av min hjärna.. lägsta möjliga "människovärdighet". Löjligt.


Förstår inte att det "var jag", eller "är jag", det tvivlade jag lite på t.o.m då, och var tvungen att gå in i mitt skal... jag är "för" vuxen på en del plan, men aldrig det på andra.. Jag var "smartare" förr, visst var jag? Jag vet inte hur det här ska gå.. men nu är jag verkligen då "svag" som dem de andra är där vi blickar "ner på"...


Sliskigt perverterad kring fysisk/praktisk estetisk "personlig" profilering, jag vet inte varför. Det "patetiska", lögnen om sagan. Eller jo jag vet -jag vill desperat ner på jorden, IN, ner..

Men hur kan jag "rå för" denna "hjärna", och vad rör det på riktigt.. och vad fan gör jag med denna "mening" av "meningen med"..? Bara tomt.

Jag skulle skämmas om det int vore för att jag är så "stark".

Men alltså, shit.. meningslös blogg föresten... var har mitt konkreta jordiska sanningsökande "här omkring" tagit vägen? Jag vet samtidigt, just det.. att min "intelligens" eller perception egentligen är rent känslomässig.. och hungrar efter att få vara, eftersom jag aldrig kan förstå RÖTTERNA annars....


Nej, allting pekar nog på den där förflyttningen.. mötet med en öppen värld, på riktigt.. det vi är. Två år, överlevande. Mig själv. (Mycket jag inte vet egentligen).