Jag söker fakiskt den verkliga förståelsen -inte dramat. Den autentiska glasklara inkänningen i det som är, kan, ska vara dramat (meningen, budskapet).. Jag har absorberat väldigt mycket i mig själv, då jag varit "egen" i min kreativitet.. Herregud, jag är påväg.. att omdedifinera "formen" på mitt själv, akut, helt och hållet..
Folk har sagt till mig att jag passar som skådespelare, t.ex.. Det är sorgen, lögnen.. Kanske har jag fullt ut identifierat mig med den där "dramatiken".. i egna inåtvända tomma gester av utåtriktan.
Men, nej.. det är inte detta som är meningen med mitt liv.. men jag vill bara erkänna min -förståelse? Jag vet vad det handlar om.. jag "känner" det där.. men "allting" är ingenting.. det är faktiskt försummelse.. Handlar mest om avundsjuka existensiellt.
Jag måste LÖSA UPP det här... och inte "vara" en stor upplösning själv.. Jag behöver, erkänna de primtiva känslorna (så som avundsjuka, etc).. för detta blir irrelevant, att samtidigt strida för andra högre äldare ideal, det är därför jag hamnar utanför traumatiserad.. Jag är förstås en del av samma intolerans som de som attackerar, oftast i sitt burdunsta ovetande.. men jag kräver en stor utveckling med min själ.. och "ser" det som kallar som mig själv, innan jag "är"..
Vi är så fulla av barnslighet! Tänk om vi vore allvarliga. Jag måste skärpa mig, det här så jävla slappt.
Säg, att du ibland vet mer än mig....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar