Självspegling

Desperata människor. Titta dig själv i ansiktet.


Du tänker lite, ältar cynismens identifikation.. ingen egen närvaro, ingen vet något, ingen vet vem någon är.. men DU kan göra något.. som alla andra. Varför gör ingen något? Överskridande misstänksamhet. Du blir paranoid genomskinlig som du blivit i din plågsamma utveckling, när du inte medvetet erkänner att vi är precis som du. Men alla gör såhär, vi är samma skit, samma substans, samma gud. Is'nt that beautiful? Förlåt, svulsig.. inget "eget tillhörande", krälar i sopkultur, det intelligenta/avancerade, och primtiva i samma sak.. Det är älska, det man utan att man visste det, hela tiden VAR.. vi kände detta, vi var detta.. Den hemliga närvarons livsrörelse, tråd av möte efter möte integrerat i en magnifik manifestation av själen/födelsen.

"Ny information" uppenbarar sig i ofullfärdiga former.. hysteriskt "måste" dettaa som myt/företällning "kastas" i massornas ansiktet... Du, "dem där".. måste fort VETA det här... som om någon är intresserad.. nej nej.. förutom, det här, byter vinkel.. vi är ett, men inte än, nej lite till...


Ja, för guds skull.. trots mina perversioner, mitt sökande efter min mentala tvillingbild.. URSÄKTA.. Jag ska bli ärlig nu. Vi kan bara föra detta framåt själva. Skaka av dig dåtiden. Dina gamla upplevelser bestämmer dina förutsättningar, att besegra -dig själv. Allt är dig själv. SLUTA. Själv då; jo jag är intresserad.. helt och hållet, av hur du ÄR inuti, när du relaterar till dig själv..

Du har ju valt allt det här fattar du inte det? Ursäkta, igen.. men det är inte mer än rent att jag avslöjar vad jag hatar och älskar -jag STÅR INTE UT MED, människor som inte bjuder på sig själva... alltså öppet beskriver VÅRT liv, vad händer egentligen? Vi har problem, mänskligheten lever i lidande.


Jag kan ju inte ens uttrycka mig i kärlek, men det här är endå själ.. det är primtivism sökande förfining, en avbildning.

De där du relativt oberörd av personligen, vill knulla dina klipp och klistrade insikter, konstbilder av själv med.. de är DELAR AV DITT UPPLÖSTA "riktiga" SJÄLV din själ njuter av att återfå kontakt med... Ja, vad ville vi med unviersum, mänskligheten, livet..? Trots min egoistiska fanatiska uppenbarelse i din värld, menar jag att mena allvar, på riktigt. Jag hatar om du gör något annat, när vi ändå kommit hit såhär långt.

Jag vet inte vad jag ska stå ut det i så fall. Hur som helst, JAG ska bli bättre! Det finns inget annat att göra än att ge sig själv; ställa ut alla spegelskrävor av processen, visa hur det ser ut bakom kulisserna.. "det är".. det "är så här det är"..


Ditt SJÄLV löses upp i MOLKEYLER för varje dag! Fattar du inte? Försök förneka det om du kan, men nej inte ens ditt hjärta kan det även om vi inte blivit "andliga" än.. som om det vore något "annat".. Jag säger bara, att.. jag hoppas du förstår nu. Jag är ju heller inte speciellt "fungerande" som du ser.. och vad är då det? När sviker man? Kom ihåg nu. Inget är dolt, allt är offentligt, hoppsan!

Din primitiva kaossväriska romantik blandat med vår genuina uppmärksamhet, av detta vårt jag.. räddar världen. Erkänn vem du är. Det kanske ser ut som om det vore annurlunda, men det är det enda som vi verkligen bryr oss om. Vi skiter i dina inneboende fantasier och myter, och du inte visar upp din personliga LEK. Remember, du kommer ingen vart! Du måste bara komma underfund med kärleken. Jag ger dig en spark i baken.

Det där vi var... vill du fortsätta spela rollen? Vad är du född till att göra? Hoppas fan inget gett upp och slutat förstå vad jag menar. Ja, kanske är jag intolerant och snobbig.. men jag vet inte hur jag ska deklarera min, och era möjligheter annars.. jag vet inte vad meningen med något är om så är fallet, jag är bokstavligen desorienterad. Svara mig.

Sluta ljug nu. Vi har alltid varit imperfekta. Det är synd om oss, i sagan, men vi är redan två personer. Det kan inte bli mer akut. Tänk på din stackars hjärna.


Jävla pucko. Helt ärligt. Du fattar ju aldrig att jag älskar dig. Jag älskar alla människor, jag har bara problem. Lättpåverkad kanske. Jag har missförstått en del och klankat ner på mig själv, rädslan för att skeppet ska sjunka.. det där handlar om dem vi inte påminner om att reda upp sig och tala klarspråk.. och vi börjar besatt i det dolda försäka urskilja the path, genom eliminering av kaos.. det där är inget annat än andras frånvaro. Men utnyttja inte läge bara för det, det är ingen som bryr sig om död perfektionism. Det är det värsta som finns. På riktigt, en storts trasig blockering i huvudet. Du är ingen idiot, jag vet ju det.


Jag har missförstått vem jag. Okej, vänta lite.. det här är ingen ordlek. Jag dör om du inbillar dig det, det är fan den grövsta av missuppfattingar. Har inte tid med sånt mer..

Ligger där borta i hörnet och brinner ner.. alltid gjort, tydligen.


Det finns ingen andlig gruppkänsla. Jävla skit, låg kvalite allt fick, va? Jag är förbannad faktiskt.


Min relativa uppgivenhet bygger på att jag alltid förväntat mig att alla andra här missförstått mig, vilket gjort mina begrepp neurotiska, jag överbeskyddar mitt meddelande, har blivit klyvd i mitt naturliga helhetsanspråk.