tisdag, juni 09, 2009

Hemsk psykisk dualitet

Jag orkar inte med mina psykiska problem mer.

I drygt ett år har jag inte vetat om jag vill dö eller leva vidare. Om jag hade rätt tidigare, så handlar allting om, att någon eller andra rent och värdigt måste erkänna en överlämning aka sanningen. Det är därför det alltid är smärtsamt.


Jag inser att jag inte "vill" förvilla dig eller mig mer. Vill inte att våra sträckta händer ska vara surrogatisk själsmateria av endast tillfredställelse, där ingen mer nämner ett ord i handling. Men är den paniska dystra insiken om att vi hellre vill dö, det som måste ske? Är det här den blinda fläcken?

Vad är det vi bryr oss om helt och hållet, nu igen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar