Jag förstår förvirringen/vansinnet nu. Det går inte att kämpa imot. Vi är samma person, det är alltid min egen inre människa jag möter i förvirringen. Men, jag vet inte vad jag ska inse för att kunna älska andra människor rent som vid tidigare tillstånd (?) ..men jag hamnade lite utanför och blev instabil. Båda principer, den personliga passionen och den andliga sanningen, bör gå ihop i balans, och inte ta ut sig på varandras bekostnad som i det perfektionistiska jaget rädd för det formlösa.

Jaha. Jag får väl bli öppnare, använda mitt huvud. Känner mig lite sviken bara. Jag har höga ideal, och andra verkar rädda för att offra något..

Jag har "gjort bort mig" mycket, det har jag bjudit på i mina experiment. Känner mig så jävla utelämnad bara. Jag har ingen jävla aning om vem jag är i andras miljö, känner mig oftast aloof, men det är inte säkert de förstår denna uppkopplingen eller vad den menar.. Sånt får man väl ta, att vi är på olika nivåer, det är det naturliga.


Skitliv. Jag är så jävla förvirrad alltså. Redan upplöst. Rädd för att jag ställer för höga krav, och blir bitter och passiv.. med det som skett i händerna. Det är som om jag MOTSTRÄVAR hela livet. Specifikt låg inför andras brist på medvetenhet om att jag redan integrerat i det som de har som eget dolda.. jag är medvetenten, lustigt att det inte är synligt egentligen. Det är det enda jag har att ge, min intellektuella ömsesidghet i det emotionella. Det är mitt jag, och jag blir trött när min finkänslighet nedprioriteras/kränks.

Jag har alltid hållt på med något slags "offrande", för att komma till en viss punkt.. men döljer det. Skalar succesivt av allt som inte är tankens ljus, för att erkänna min intensitet och ärlighet.

Jag vill inte bli fångad, jag vill bara hitta sanningen.


En extrem koppling mellan det distanserade/mentala och det passionerade/intensiva, som jag drar ner i dunkel, jag vill känna någon med denna radarn. Det känns inte som någon förstår min vision. Jag gör det knappt själv. Vänskap och kärlek är samma sak för mig, jag har svårt att förändra något inom det, det ligger närmast hjärtat och själen, jag har en stark drift att först och främst möta mig själv men vet att dem andra är samma sak.

Fullkomlig isolering.

Varför kan jag inte älska andra människor? Jag är för "stor", behöver en "expansion" av min vetande energi på högre plan, jag är nere i den "personliga intresset" där man inte ser lika "långt" emotionellt.