Fladdret

Allting vi gör, är en gammal fantasi om jaget!

Den samlade bilden måste "löpas ut" i en total integrering av förfluten tid, till nuet. Frågan måste få ett SVAR; det är en "relation". Ett varför? -meningen med, djupt existensiellt.

Därav, det bildliga "utanförmässiga", arketyp/filosofi, myt -att röra sig ifrån; och landa i en "skönhetsupplevelse", och frihet.


Gud vet/ser.


Det som i fördunklad panik rör sig passivt/attackerande underifrån, det är en lucka i tiden. Ormen som nästan alltid "gör" minns inte (bara det som ligger/vilar UTANFÖR/utanpå, en svag svag insikt av "tid" i en yttre andel) -har ingen RÖST. Den bör bara "bli synlig" som en själslig dedikering, friheten att ta avstånd ifrån när man fullt ätit upp dennas (det här "jag") symbol, som måste UT: erkännas, vidröras. Döden. Den största rädslan och smärtan, inför kärleken.

Det finns ingen magisk omväg.


Endast handling, impuls-rörelse (tanke/medvetenhet) som BYGGER på en delad HOLON (gud/evolvering) införlivad i skapelsen, bygger mening/sanning. Vi måste dö. Det är kontraktet, och allting osar om det.



Det gör så ont att ha det såhär, att vara trassligt separerad ifrån sanning. VI KAN BARA "ta ut"/berätta om den, SJÄLVA, genom MÖTET med, oss själva.