Tittar på sista delen i Millenium-serien med Lisbeth Salander... äter godis.. längtar hem..... längtar efter att börja simma (träna) igen..... efter personlig kontemplation, det kändes väldigt "udda" i förrgår när jag kom hem och la mig (nu när antidepptabletterna/lamictalen gör mig frisk) -denna människa, när jag inte delar mig i två.. jag frågar vad jag egentligen vill, och finner min vanliga maniska desorineterade flykt väldigt "oskön"... Jag funderade för några dagar sen på om jag kanske var lesbisk (även om jag ganska utsuddat föredrar killar) eftersom jag bär på en ytterligare självbild, en uppmålad tavla jag förstorar skönhetsbegrepp på i försöket att projicera en sann världsbild, i behovet att "relatera till mig själv"... det känns som jag avvisar något stort i mig själv, som om jag bär en förnekad nalle i famnen. Jag tänker inte rent egentligen, jag har ett filter kanske speciellt när jag inte har det men man behöver inte vara sån... eller, så vet man att man alltid överlever eftersom man har känt sig själv, och krossat det passiva sinnets bländverk av idealistiska behov av perfektion, som en starkare person.


Jag är närmare förening än förut. Jag välkomnar allting. Jag vet att det reprensenterar min nivå av utveckling, och kan med lugn luta mig tillbaka på denna cirkels imunitet och självrespekt.