Fuck forever, lost

Fångad under ett nät av intellektuell porografi jag själv inte kan se. Saken är att det här inte är jag. För det är naivt, det jag ser är narcissus överblivna objekt, en bubbla utan självbild av min löplina.
Inser mig i en krampad ställning utan att det finns någon där, dramat återfälls till kroppens kärnkraft, kollaps.

Min egen närvaro kopierad utanpå. Ett skäl. Men vem vet det här, och är det ens såhär det går till, nej det kan inte bli så. En slumpmässig ironi jag håller av lite för länge, för jag tänker på mitt rykte som ofrivilligt djurisk, "den enorma frustrationen över att applicera denna komplexa konflikt inom relationer", och kräver något mer för att reagera eh, då jag vill dö men begriper bättre, jag är ängeln och jag gör det för mig själv, och med enkel matematik ger vi upp det här, det är galanskap och du är med.. vi är fria och det verkar blockera dig ifrån den där jävla impersonella modersmonopoliseringen, förlåt, men du lyssnar inte, jag pratar om etik, det är för jag vet att jag inte alls är mogen idag.