- Varför sitter jag fast? (Och varför frågar jag detta, istället för att välja/känna..)
Nyligen från dialog/monolog på filosofiforum (och detta är bara en MINDRE DEL i allting):
Det jag kallar det andliga.. det är alltså inte det man tar på i sig självt, utan den del av oss som känner dragningen till detta, och kan förstå föreningen och det formlösa i förlusten eller upplösningen av sitt "jag". Jag har upplevt (genom droger dock växter) ett "makrokosmos" av mitt "centrerade jag" genom en uppluckring av tid.. där den historia/mening som jag identifierar mig med och som min förlorade mening inför en den högsta meningens perspektiv mitt sinne kunde formulera, och det här är gud, eller universum/naturen -vilket är vad jag relaterar det till snarare än gud. Gud är liksom överkurs, och det är mycket skönare att se sanningen och njuta av mysteriet än att gå och stänga in sig i förlust. Andlighet är att själv kunna reparera förlusten (av det högsta/enheten/alltet). För... att ens kalla allt detta "gud", det är vad detta INTE handlar om.. anden är det som allting annat innehåller och som samtidigt inte innehåller någonting, och inte gör anspråk på sig själv utan skapar vår utväg, ut ur anspråket. När jag precis hade upplevt gräs + psylocybin och förlöst energi, så lättades jag av att befrias från det där förkrympta spelet och sökandet efter ensidighet dvs "den enda autkoriteten".. alltså jag var så jävla lycklig över att ha en helt annan bild eller inte bild utav gud.. och då pratar jag om "upplevelsen/insikten gud".. Allting är mycket mänskligare -och jag skulle vilja ge andra den fria "meningslösheten". Visst, den här känslan varade bara i några dagar, men det handlar om att jag inte fick "bekräftelse" (och kunde uppleva "insikten gud").. Reptilformer i en "snöflinga".. sådana saker.. Att slippa känna sig "övervakad".. Andlighet handlar ju som sagt om att läka/transcendera. VI är gud.. livsformen är det skapandets jag integrerar sin skönhetsupplevelse i.. Det är därför det är så absurt och fatta nu vad jag menar.. det är bara människan som är så galant och även dåraktig att hon skapar massa speficierad kunskap.. På djupet i längden av vårt strävande efter säkerhet, så är det nog något vi verkligen vill befria oss ifrån.. mallarna.. Strukturen/visdommen är ju också vår förälder, och denna måste bli så pass stark att den kan transcendera alla tidigare sanningar vi haft om föräldern/lagarna.. så vi får en gemenskap i varandra att luta oss på, utan att längre jaga (som mystiken ger sken av istället är "meningen" själv).. Jag skulle inte tro det.. extas handlar om "hjärta".. Så vi kan inte ha massa mystiska lärare som går runt och säger sånt här, att vi ska distansera oss.. det handlar snarare om deras rädsla.. alltså verkliga verkliga rädsla.. när igen isolering finns.
Alltså det var en väldigt sorglig och isolerad.. men samtidigt närande, upplevelse att förstå att mänskligheten VILL/KOMMER DÖ.. det är meningen med det här, vi är inte "skapade" ännu, vi är bara inkastade i undermedvetna djurkroppar.. en total kreativitet, vetandets alla nivåer och perspektiv.. något som fortfarande vibrerar. Det här är extremt smärtsamt för vi har en dualistisk form som inga andra arter har i alla fall inte i samma grad.. vi söker bilden av oss själva, genom moral osv.. Det är verkligen skönheten, och saken är att jag tror vi kommit långt. Det sista "minnet" jag fick i från trippen i Amsterdam var det kollektiva anspråket på det här, den omedvetna väldigt kraftfulla investeringar i framtida verkligheter av "domedag"/slutet.. Fan, vi måste luckra upp religionsbildningar.
Den självmedvetna döden känns verkligen som det enda naturliga just nu. Min bitande skuld bör väl inte ses som det, bara för att andra säger det. Mitt varande eller aktvitet/mening är bara experiment/integrering av relationsformerna ..ett jävla mörker.. jag förstår vad det är jag behöve "nästa gång" för att skapa ett djupare inflytande, genom den karma jag bär med mig. I min personliga relatering till livet... utifrån dolda ideal och känslomässiga behov av konstruktiv andlighet, det här livet känns inte inbjudande. Jag vet inte vad jag gör här, min isolering och distans till mänskligheten är allt vad jag är, vilket förstås ÄR min rädsla/tomhet. Men VAD fan ska jag göra.. det känns väldigt perverst när omgivningar säger till mig att "jobba".. eller "lös dina problem, skaffa en pojkvän".. "bry dig inte så mycket om dig själv".. Detta ÄR mitt problem, kontaktens klyvningar med er.. där jag vill injicera all den insikt, förhoppning, mobilisering och kreativt mål som jag integrerat/rest i.. Fy fan vad dåligt jag mår. Jag söker ju kontakt.. och befrielse.. men i avancerade former som svarar mina behov/känslor och representerar min själ. Mina dolda intentioner med att trippa osv.. handlar om att jag söker förståelse för mänskligheten.. besatt liksom.. men allt blir bara än mer sorgligt..
Andligheten eller vår ande eller andliga jag/transcendentala energi.. är det som skapar skönhet för oss, och samtidigt är skönheten (moralen/friheten etc).. och därför är det sanningen självt, där vi erkänt sanningen.
-
Eftersom detta är... sjäsligt, det handlar om stoltheten.. hm.. förut i mitt sökandet efter utväg.. så tänkte jag utifrån mitt förflutna.. jag definierade eller dömde mina åsikter, min förståelse eller olika sorts sätt att söka och defininera, som en identitet av förfluten betingelse i sig.. som i sig själv som "ursjälv" och allt vad det kan vidröra.. hade makten över detta liv.. Så är väldigt svårt att tänka nu när jag velat expandera genom att tillhöra kaoset.. liksom, "räkna ut" vad denna vilja faktiskt betyder.. vet jag vad jag gör, och måste erkänna det..? Vilket verkligen är det som transcenderar och är alla dessa krafter i sitt "skapande av"; mötet. Förut handlade detta om en "relation".. (jag var helt privat fokuserat, och det var DET som kändes som lögnen) där jag var medveten om att min rädsla låg.. nu har jag upplösts de där praktiska rädslorna, och känner att mina "fel" ligger borom min kontroll eftersom jag inte är övermänsklig.. men samtidigt är det blockeringen.. Det här kanske räcker nu. Jag får helt enkelt ge upp. Andas jord. Gå inåt. Men alltså utan anspråk. Syftet där ingen prestation existerar, utan är en lögn.
Jag är närvaro. Jag vill bara veta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar