-Jag kan gå in i vilken roll som helst. Jag kan odla myten om mig om jag vill. För mig har livet alltid varit en film.
-Men myten stämmer inte alla gånger. Jag vill inte prata om att jag har bott i Nepal fast jag aldrig har gjort det.
-Jag gillar saker som är tragiska. Jag kan vara rätt dramatisk själv, bara ligga på golvet och dricka whisky och lyssna på världens sorgligaste sånger. Men jag ser att det är ett mönster, att jag har haft ont i hjärtat sen jag var liten, burit på en stor melankoli. I Portugal får man odla den sorgen, man sjunger fado, och det är sorgligt men ändå vackert. I Sverige är det lätt att gå ner sig i mörkret.
-Jag är rastlös. Jag kan få fixa idéer om vad jag ska göra, som att nu ska jag bli bikram-yogamästare, eller köpa en liten etta i varje metropol i Afrika, men sen får jag panik. Jag har anmält mig till litteratur- och teatervetenskap och kommit dit första dagen och sen bara hoppat av. Jag gjorde det nu när jag var i New York också, köpte ett bikramyogakort, och sen ångrade jag mig redan efter första passet. Så jag gick ut till receptionen och grät teatertårar och sa att jag hade varit sjuk i ett år och att det här var första gången jag gick ut, men jag kan inte träna det här nu, det går bara inte, jag måste få tillbaks mina pengar! Så fort jag anmält mig till något ångrar jag mig. Men det är för att jag försöker hålla ryggen fri, jag vill vara fri för mirakel. Jag tror på mirakel. Att något helt fantastiskt ska hända mig. Så jag måste hålla världen öppen för mirakel, och därför kan jag aldrig stadga mig.
-Jo, det är bara en sak till jag måste säga. Apropå det här med mytbildningen, att bli en myt -jag tar min roll på allvar. Jag vill verkligen hjälpa folk att fly från vardagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar