Rädslan är för komplex och ihålig.
Jag vill inte "komma tillbaka" igen.. det är det jag är så rädd för..
Kan inte gråta längre. Dagar känns som slag. Varför gör jag det här?
Står inte ut med andras privata generaliseringar, jag gör detta bara för att exponera mig i smärtan..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar