Jag orkar inte leva längre. Varför undertrycker jag mig när det varit så här länge? Samtidigt kanske det handlar om vanan att fly från det som sker/mötet, och inte omfamna ödets handlingsplan i varje ögonblick, som en lärare.
Min lärare än min moder och fader, och har min största respekt, det är min sorg, jag kan inte lita på den skadade mänskligheten -vad är det för idealisk dröm jag någongång levt i egentligen, och vad var det den lovade mig? Ett helvete, för jag kan t.o.m leva mig in i rosa moln genom de biologiska föräldrar i den ofrivilliga svären (som uttrycker den fria viljan) jag hatar och vill stiga upp ur.
Frånvaro av lärare? Det är en misshandel, ofrivillig frihet är inte frihet osv. Det handlar att man trott på något man inte kan identiferar sig med längre, och det är den självständiga insikten.
Jag orkar inte hantera LIVET längre -det här, dvs döden självt. Det är heller inte meningen; hantera är att befrias genom/från den. Hur "släpper jag" livet?
Trosföreställningar inlåsta. Vad har jag att "ta hand om"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar