Frihet

Allt börjar med orädsla. Ett KLIV in i det sublima ..verkligheten.

Jag vet knappt skillnad mellan mig själv och andra. Men jag lever en mental kärna av isolering, i en dröm. Alltså, vad handlar det här om? Liksom, ett tjänande av världen..

Ni som läst "Samtal med gud".. Vad händer sen?


forts. ..så jag har alltså genomgått alla stadier.. så sublimt att man nästan kan kalla det för en slump.. Mitt hjärta.. mina svek mot den där renheten.. Hur ska jag få ihop det; köttet och anden? Hur kan sanning och människokärlek mötas utan att klyvas i en död vinkel? Jag kan inte se med rena ögon.. vad fan har jag gjort? Jag tvingas till meningen.. meningen är ett tvång..

Men bakom det är ju allting menings-löst, dvs fritt och rent.. det är naturlig stolthet..

Jag behöver det här, gå in i mig själv, osv..


Gud: jag har aldrig velat veta så mycket som nu.. jag tror fortfarande på dig..


Nu börjar jag förstå. "Gud" kan inte "bevaras".. det är bara flykt, och glaumor..





Krossas mentalt och känslomässigt av min galenskap.. Det här ögonblicket är det enda sanna. Motsatt mot vad jag tror är det tillståndet av alltings upphörlighet, som ger mig energi..

Orkar jag? Jag orkar, det är vad jag gör nu.. Detta innebär att det inte finns något att vara rädd för?

Jag måste ÖPPNA mig inför min FÖRTVIVLAN, för jag tror det är vad det handlar om. Skulden är en naturlig del i utvecklingen, eftersom jag inte hade haft ett mål annars..


Det enda man kan göra nu är att samla sig och ge nåd till sig själv.. tillståndet är fysiskt, universum är fysiskt..