Det här har gått riktigt illa

Det här är mitt svar.


Det gör så ont att inte komma förbi med sin expandering/holism, utan tvingas stå still och acceptera den existensiella texturens ansikte, samtidigt som man inuti känner att det handlar om tillfredställelsen. Detta är vad alla konstnärer som lyckas vet, och håller för sig själva genom att inte attackera något annat än ironis tvivel. Alla är värda lika mycket.


Skönt att vara SÅHÄR lurad.