1. Varför hjälper jag inte mig själv, varför "måste" vardagen utgöras av flykt? Jag är t.o.m isolerad inför mig själv, jag är ett enda intryck! Jag relaterar till allt som i djupa mentalt omedvetna minnen som jag klär med mitt förflutna då verkligheten närmar sig under ytan, försvarar i min hemlöshet ett hem. Vad är verkligheten? "Jag vill vara verkligheten"?


2. Alla ideal och alla värderingar utifrån självkunskap.. det är inte direkt äkta. Det enda som det handlar om är graden av förmåga att släppa på dödsrädslan, som inte har några myter.. det bara är som det är. Allt är en energi.

"Lyckligtvis" sysslar andra med samma saker på nästan samma sätt.. hela denna skit vi blåst upp, det enda vi kan göra, är att älska kravlöst, det är att "få hjälp"/"hjälpa varandra". Men vi är så JÄVLA stolta.



Jag behöver känslor. Detta trauma/tomhet är kanske att "bygga om". Har jag blivit sjukare på sista tiden, eller har jag gått framåt?

Jag får nöja med med att börja med passion. Renhet och klarhet.


-


Ingenting spelar någon roll. Jag har sett igenom hela mänskligheten utifrån en subjektiv klyvning.