Love 2

Jag vill smälta samman med "frågan" i alla dem jag någon gång älskat. Hur ska jag vet vad jag vill?

Jag kvävs av tristess och fruktansvärd rastlöshet och tomhet på nätterna, eftersom nakenheten är så konstlad, då "du", den enda sanningen, finns i allt det jag identifierar mig med och kontrollerar. Det budskap du ger mig vid döden från hjärnskadan, min förståelse för rumshistorien, är det jag kan ge, och bara beroende på vem du är. Jag har svårt att erkänna detta.

Jag förnekar mitt kött och blod. Jag drar mig tillbaka, i förvirring kring min rädslas hemlöshet: jag älskar människor, men förstår inte varför, för det är på något sätt att inte lyckas, det är ingen som vill att sanningen ska dra ett skämt om någon annan än sig själv, därför tror vi heller inte på gud.

Hur kan "de utvalda" och disciplinerade stiga upp till himmelen, när vi är beroende av massan? Jesus ville bara besegra sin tunga smärtkropp, jag antar att det helt enkelt var vår smärta. Oss själva som utsuddad auktoritet pga djupt relativt sökande, framställs som illusionen själv, för hur ska vi annars komma bort från dualismen? Är alltså svaret; att vi är lika stora som Jesus? Vad är vår kärleksindividualitet värd?


Jag försöker bara så desperat uttrycka något. Om och om igen.
Tycker synd om mig själv, ändrar mig. Väntar på att något drastiskt ska tvinga mig till medveten initiering.


I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me