Dead dance feet

Where is the touching authentic moment of knowing and letting go of the boundings? How long into the shit should I go to get there, where the archetypical myths is being born as life..? I see no intelligence or structure in this, not anymore.. don't know what I'm doing neither..

Jag är dum i huvudet. Men jag vill bara känna hur något faktiskt fungerar, annars är det orimligt.. om det inte är så, att jag ska dö. Önskar jag hade mer "respekt" för mig själv och livet.

Men det är transpersonellt jag måste begripa det, det är ett hav av högre tillit och skönhet. Men jag känner mig så skräpig?


Det här är så jävla pubertalt, och med det menar jag.. att det är vi som upplever detta brinnade krav. Det är så aggeressivt, och jag hatar hur fastklistrande våra kulturholner ter sig, det är det totalt ormliga.. emotionell dekandens och pinsamhet, och alla bara rullar i skiten, åh kolla på mig, jag spelar död. Vad är det för fel på oss? Vi är så beroende av varandra och gör oss till idioter, rädda för att förlora en passion som inte längre finns.. en stor lögn, med profilerande estetiskt maskätet täcke... Man försöker intutivt distansera sig från allt samtidigt som man desperat vill "in" i det sanna, och drabbas centralt av död, i kollekib oupplysning -saken är att när man ser allt detta för vad det är, så ser man chanserna, för individuell sjäslig upplysning, att styrkan/intelligensens energ finns där.. Men man måste nog känna en kollektiv själ i det här, just eftersom det rör "kaos" väldigt mycket.. och det behöver vi hjälpas åt att komma till bukt med.... det har ingen slump i sig, det är avancerat.