Vingklippt DISTANS

Hur långt ska döden gå? Jag, en rastlös passivist.

Längtar efter ett avklätt villkor. Varför har jag samlat på mig meningslösa ägodelar, det stör mig oerhört, jag liksom skäms.. eftersom jag inte förstår eller vill ta till mig min prägling som det som de andra kallar "mänskligt".. men visst, låt oss då samtala.

Varför fortsätter jag.. tror knappt det är sant.. varför fortsätter jag att "leka" med genomskådade auktoriteters brist på insikt i sin "tröst", då jag samtidigt vet att det bara är ett spel med mig själv? Vad är det jag sysslar med egentligen? Det här.. denna luffsiga livstil av påklistrade etiketter vars fåfänga betingelse, ursprungliga smärta av det mänskligt sinnessjuka aldrig penetrerade... det är just, nada.



Jag har inget att komma med om det är det du tror. Det är dags att vi ställer upp på varandra. Titta på det här.. allt, något vi bara fått för oss.. något vi visst vill klänga kvar i, så frågan eller ultimatumet måstet det ger oss.. tar vi hand om det? Nej, känns inte så..

Skäms, begriper inte vansinnet, jag gör inte det längre. Komplexiteten har stegrat i sitt kaos.. men samtidigt urlakats.. HUR accepterar man och möter man det som redan dött? Hur ser denna process ut egentligen? Men, det där är förstås inget som tanken kan kontrollera.. i förväg, liksom.

Har börjat undra om det inte är så att min själ, redan BESTÄMT sig för att dö, och att detta inte är något jag kan gå imot... jag försvarar ju hela tiden två existensiella principer, och väljer tryggheten, ovissheten, valet i mitten, en dualitet.. att inte leva alls.


Har vi inte (med små indivdualiserande kostymer) alla såhär?

"Meningen med livet", remember..


Vadfan!! Om det vore så.... om den lilla lilla detaljen, om vårt gemensamma livsvillkor avslöjades.. så skulle jag äntligen kunna andas, leva i verkliga handlingar, släppa fram kärleken..

Allt annat är MENINGSLÖST! Vi vet ju redan.. cirkelgåendes.. Här, måste vi göra allt själva! Vi är så att säga skapta för det.........