Tänker lite

Nu, att.. för det första: jag är hemskt oförutsägbar, på ett sätt som inte riktigt passar sig i samhället..det är inte kanske bra, men jag kan ju inte snäva det heller..

Liksom känner nu, att det är som om mina emotioner/reakationer, är ett kaos.. bortom min egen kontroll. Förstår nu att saker handlar om vad man får tillbaka, osv... konskevenser av mitt egna givnade gentemot andra, osv..

Viktigast kanske... just nu accepterar jag en sak jag brottats med hela livet, andras förväntningar... och min identitet byggt på det, den labilitet och tomhet detta ger.. inför att inte våga vara sig själva -har ju inget; då vill jag dö.. eftersom ingen mening/aktivitet finns där, jag är alltså en myt så.. Nej, det har ju inte funnits något annat, än "meddelanden".. blir Schizoit. Hur som helst, jag förstår nu att jag aktivt motarbeterar mig ifrån att känna mig själv, ta reda på den verkliga sanningen om mig.. En kompis på facebook skrev precis till mig att han kommit in på psyket, snabbt så tyckte jag att det var lite pinsamt att han skrev det öppet, eftersom då jag själv legat inne.. och hur obskyr osv, jag visat mig inför gruppen.. jag vill inte att andra ska dömma mig som något jag inte är.. Hm, vad är denna mentala barriär av naeutralitet jag försvarar? Det här är väldigt svårt för mig.. en del kommer förståss se mig som ointressant "numera".. men jag fortsätter att mystificera tror jag. Det är så som jag sett på andra ..herregud, det är det enda jag gjort, det är äckligt..

Det spelar ingen roll... livet är ett mycket större inre mysterium, känner nu att mina krav är absurda.. jag försummar mig själv inför det som inte ÄR...

Det är svårt för mig att förstå.. dels så söker jag mig till dem, som gör likadant och får liknande problem på sig... Det finns andra slags utvecklingar.

Jag är faktiskt rädd för mitt eget intellekt, hur tänkandets självrelatering fräter bort allt liv. Men det är väl mer något som "en gång" har hänt, börjat hända.. Nu begriper jag väl skiten med det här.