SJÄLSINTIATIV... where are our power

Jag orkar inte leva längre.. leva det här..

Jag vet vad jag vill, jag bara döljer det.. t.o.m för mig själv tillslut, eftersom jag är så förvirrad i det där substitutet inför det äkta som jag trixar till utifrån min komplicerade spegling.. är så romantisk i "analys" av kärleken till människorna sig själv..

Ärligt, det vill jag säga till mig själv nu.. det finns INGEN annan möjlighet, det finns ingen annan vilja.. hur absurd får man vara.. "omänskligt".. som om det är något jag anpassar mig till? "Gruppen"/dem andra, tar för stor betydelse, på det här sättet, då inget är genuint.. men jag vill bara "veta".. och jo jag vet, lever ju egentligen med att "allting bara handlar om mig själv".. jag drar mig alltid inåt igen..

Hur fan ska jag ta hand om det här?

Jag vill bara nå det som känner såhär, som kan på något sätt fullt ut uttrycka det till mig, och ge det här uppmärksamhet.. jag tar livet av mig snart. Hur kan det vara såhär svårt, varför? Jag får en konstig självbild, jag undrar varför -jag, lever i extrema dömmandemodeller, ansvarstyngd och restriktivitet... Vad är det jag inte erkänner? Jo jag förstod, typ igår.. att det är denna slags självMILJÖ, denna slags känslomässiga hemmakultur, som relaterar till min familj.. som jag måste "ta in" andra i.. Jag måste släppa det här.. shit, jag har lagt band på mig själv.. jag erkänner inte "intensiteten" i min ständiga plan, jag nästan manipulerar med min egen agenda.. utifrån vad andra "känner".. Jag vill igenom skalet, dö.. Bort från ORDEN.. bort från modellerna, de överdrivna mentala privata värderingarna inåtriktade... det var bara det här, något jag vill veta.. vad kan manifestera denna vetskap..?

Jag har ALDRIG vetat vad mitt känsloliv "känner"... jag har övergått i ett språk, inte något som beskriver det här, utan något som ÄR detta... då har jag tappat något viktigt... jag föreställer mig vad som helst, och tar t.o.m tillbaka det om det kräver.. ett slags "barns" fåfänga.. jag bara sitter och leker hela tiden.. Det jag lever mig in i.. det har ju ett eget, mycket dolt själv.. något jag endast har urskiljt ett tema på, som föder min självbild/kreativitet, som alltså måste vara lite.. det stämmer inte... behöver så jävla mycket förnyas... dramerna, är liksom tydligt medvetet uppdiktade, samtidigt som de är verkliga, men manipulativtbart.. det händer mig, jag svänger mig med människoavtryck, men det här är inte "mening" i sig.. det är en lös aktivitet, ett rastlöst sökandet i kroniska interruptions.. förändras "daligen", men samtidigt förändras jag aldrig, vilket skapat en slags chock nästan, en total död av centraliteten av mening, känslor och ärligt hem..

Fortfarande, rädd för att det inte finns där, "det här".. jag är i det mänskliga, men själv bara en naken rot till viljan, jag listar ut, ser min existenskropp som något jag måste verka efter, jag "är" eller minns inte mig själv, det här, min själ, som upphov till valen och dramtiken.. imploderad i mig själv.. höjd över det jag älskar, och vet precis hur dött jag beter mig.. (så jag jobbar i dunkel/smärta med att ta in något TOTALT, "meddelandet" nyskapat..)


Ingen säger någonting. Ingen yttrar det här, de som gör det gör det inte med anspråk utan desperat. Och, drar sig tillbaka. Like they want to be alone.. det är förvirring..

Jag vill inte bli avvisad, utan att jag förstår.. Jag vill återfödas.. jag vill ha en balanserad mental värld, som skapat något personligt.. jag behöver "kontaken"..

Längst in, har jag nästan glömt hur jag vill känna... upproret, den ädla kreativa friheten, friheten att andligt provocera.. Ur isoleringen att inte "fatta" dig och alla som finns.. händelsens aktualitet, vågen..


Jag vill hem, jag vill känna.. få "belöningen" någongång, jag är bortom allfartstvägarna ..jag orkar inte leva i bilden av att det är detta jag är, på strukturen och utanför strukturen, genomsklinlig, isolerad ..otranscenderad. Jag måste ha en väldigt stark överlevnadsdrift, eller behov av ..jag älskar den mänskliga förståelsens sanning, mer än ett mer egoistiskt förflutet ..jag behöver jorden för detta.. jag har i min sinnesuppfostran skapat en "retning", jag såras av "verklighetens jag".. jag behöver enheten, jag vill vara "självständig" men bekräftad (och försöker likna den, genom "kunskap", men jag spelar på gamla torftiga regler..) Jag har "dåligt självförtroende" om jag inte är "gud", det känns meningslöst..





Vad tror du...?



Det här är inget skämt.. Titta på oss.