Min kreativitet, andecentrumet/transcendensmotivationen, kan inte "ses" i sig själv, den rinner ur händerna. Det är en historia av vad som flyter på transformationens sprial i befrielsens insikt, en erfarenhet sökande efter att vara med om sig själv.

Mycket utmanande. Önskar det fanns verkliga råd.

Något säger mig att jag behöver MER isolering, men med kvalitet. Och meditation. Mitt livssammanhang nu, känns snarare som en slags "vouyerism".

Bilderna (inspirationens handling i den andliga konsten) är framtida resultat, potentiellt. En transcendens av det som just är. Men jag fattr inte mer. Misstänker att jag ägnar mitt sinne åt meningslöst tänkande, ältande av den mening som redan förflutit.