Jag vill veta, vi är verkliga

Vi ser oss som otroligt försökande, och dedikerande med språket, etc. Men vi trixar med orden och håller kvar så mycket vi bara vill..

Vi pratar bara om det i ANDRA HAND, det är kreativt att du är helt öppen, men det ger en dysform, halv bild, eftersom man blir förvirrad rörande var saker kommer ifrån.. Det är en lögn, och inte så högt som det utger för att vara, eftersom andra inte "får vara med".. det visar på en natur som stöter bort konkretisism, i problem med att försöka "ta tillbaka" en egen gammal auktoritet, tror jag. Väldigt sällan säger vi att, att det gjorde ont. Så fan att vi säger.. hela rummet är "massivt" och förnekande.. och vi försöker "skära" oss genom tjockan till varandra i ålderdomlig strukturbevarelse.


Du är inte intim, du vill att vi ska upptäcka det och tala om det för dig, eftersom du har allt att ge. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det..Vi kan bara "drabba oss", tillsammans, det genuina.


Lite flummig i text, men allvarlig. (Hint: Nej, vi vet inte var vi gör, men jag har inte gett upp). Jag var mer ärlig med konkretisering förut, 75% inlägg i den här bloggen om inte mer.. är flummiga, jag ville inte hålla på så, men jag är så rastlös. Men denna livstil kan inte längre vara ett mysterium för mig, och börjar räkna ut det här nu.


Om vi inte kan "genomskåda" varandra, våga omdefinera situationer till något mer labilt än så som kontexten först presenterades, så är allt meningslöst.. Meningen med kontexten var dess föränderlighet, att upptäcka. Vi bara "fördes ihop". Sluta vara så "smart" som du inte är.