Jag kräver ett arbete

Förut visste och erkände jag att jag och vi lever i lidande. Sen förnekade jag det eftersom jag inte "behövde" ta ansvar mer, och här blev det svårare.


Den "verkningsfulla" förstålsen förut, den genuina, tror jag är det jag just börjat tänka på igen.. Man måste se alla människor som "lika värda/jämlika" (härstammade ifrån samma "substans") för att kunna utgå från något och "bearbeta" de konturer som mycket är narcissism, det finns inget ärlig "ursprung" annars... Allting börjar bli mer och mer samma sak sedan, och det är det jag tror vi är ämnade att söka, och då har vi något att falla tillbaka på, ett mysterium, resurser. Det blir annars utelämnande, uppblåsta fantomteman. Det mesta handlar om att förstå rötterna till tänkandet..

Jag vill uppnå gemenskapen och frågan, själv "få" av dem.. som förstår mitt och vårt kaos, med de arkeyptiska självbilder som faktiskt "applicerats" på oss, allt är något naturligt..

Ja, jag ver faktiskt att SMÄRTAN är min egen "narcissism", min egen uppfostrans psykiska prägling, av personlig distans.. inte den i sig själv, utan hur jag behandlar detta... som något som "är" mycket är än den sanning det är.. det här är en egen kollaps, ett "fjärmande".. jag har slutat söka..

Måste våga erkänna att jag både älskar och hatar på samma gång, för annars är jag lost. Jag har tagit det mänskliga "för långt" som "symbolik" pga rädsla.. och har svårt att släppa och "bli av", med "bilden", samtidigt måste jag ha en individualitet, men det måste vara naturligt/sant.. Den här svären jag fått på mig "skadar" mig, jag har blivit flummig, och har svårt att förmedla mig djuppsykolgiskt, det blir märkliga, ytliga envisa uttryck utan substans... Meningen är ju att "nå kontakt", jag är ju faktiskt en människa precis som alla andra... Vi som perverst försvarar utkantens teman tror jag har en specifikt stark önskan och drift att frigöra oss ifrån "inbillningen"... men man kan kan inte gå för långt in i sig själv och "förneka"/förakta omgivningen som om de "stör".. Man måste börja förstå det akuta och sanna med att göra allt TOTALT bara.

Min förvirring består av hur jag "tror" att jag "vill bevara" den distanserade alieneringen vilken inflamerat min emotionella närvaro, och gjort mig besatt rörande en förlorad "sanning", något jag tar för givet. Det här är som en svulst, självdestruktivt då jag samtidigt är rädd för att bli av med detta, som jag "tror" informerar mig om något viktigt för min frihet och individualitet.. Det här är bara en stor lögn. Jag är precis som alla andra. Ett genuint samtal kan aldrig uppstå innan jag ser det här. Förfingen kanske är ädlast tjänande andra människor, där det tjatiga blir något att ge.

Det finns varken fel eller rätt, det bara är. Och karmans läxor jag får på mig, rör hur jag "missbrukat" min intellektuella flexibilitet, seriousminded livlighet, inom de tunga filosofiska strukturer jag utifrån gets integrering i, men det här är heller inget som (ännu) "är".. och jag har gjort mig "smartare" än jag är på andras och min egen bekostnad.

Jag vill vara där andra är, och tranformera med min distans.. jag är "utan gränser", men vet inte om det. I övrigt är jag ganska patetisk, min enda personliga resurs, är mitt målsökande, att ta mig inåt, med modifiering/struktur, och trycka ut detta.

Måste börja komma underfund med vad "det här är" bara.......


Ett rörigt inlägg, men det är såhär det ser ut på något sätt? Eller inte. Jag överdriver, och underminerar den psykiska imploderingen på samma gång, besatt fattigt meningsskapande.