Jag börjar förstå

En första sak: Allting jag talar om.. jag utgår ständigt bara ifrån mig själv.

Hur som helst... jag HATAR detta resterande VARANDE av IDENTITET.. även då vi dagligen hånglar..

Jag kanske inte ska hata. Det här är problemet.

Jag har sett igenom "deras"... "mystik", som denna slags tomhet. Det imponerar mig inte.


Jag har lite svårt att acceptera andras restriktvitet bara, jag vet inte varför. Kanske för att detta kräver att jag måste göra allting rörande -det som faktiskt är mig själv, och min egna vilja till något ..själv.

Allting handlar om.. hur man försökt undvika att känna saker. T.ex. undvika att känna meningslöshet (och "mogna", men "dö"), och därför dramatisera upp sin kollektiva privata integrering, vilket blir psykotiskt. Att undvika att känna sig utstött, "rejected".. straffad, och därför "blunda" vilket senare leder till problem typ inbillningar.. Jag skapar inre låtsasdialoger, för att sky denna kommande smärta.

Jag kan inte undvika det jag tvingas se, men vad är det jag vill förstå? Kanske är det emotionellt.


Men vem är det som är galen egentligen? Vet inte vem jag ska tycka synd om..