Det är som om jag endast vill ha kontakt med människor som vill radera hela sitt förflutna anspråk/sig själv och känner mig mig nästan "förolämpad" annars. Egentligen tror jag ALLA är inne i samma "vansinnesfärd" mot förnyelse, men har estetiskt profilerat sin grupp, så vi ser det inte.. och vi behöver en kontaktform att släppa greppet inom, och deklarera historia (att man "varit där").
Söker alltså efter igenkänning, gemenskap.. med en speciell psykisk "känsla", eftersom jag inte vet om den annars, men jag är samtidigt jordbundet passiv, liksom jag är esoterisk och stark och därför beter är jag "lat" i en slags "omedveten" ambivalens. Det är faktiskt mest de nivåerna jag vill KÄNNA, det finns en "sinnlighet" i de egna beteendemönstren.. Samtidigt är man kreativ och utsvävande, det är svårt att förmedla vad man egentligen vill, allt är en process. Som om det inte får vara det, bilden vi mänskligheten utåt presenterar är inte realistisk och helt oromantisk.
Jag älskar mänskligheten nästan primitivt, det går in och ner i de själsliga lösningarna. Det är mycket en skönhetsupplevelse.. jag är för privat och självständig för att se sådant i naturen t.ex.. jag investerar estetikens område i mentala stukturer.. det är det mänskliga..
Om man är såhär jordiskt sökande dvs passiv, i sina primära aktiviteter med mentala esoteriska kanaliseringar, måste man hitta något att uttrycka och göra. Man måste ta hand om den "plats" ma fått.. man har valt att "se" något på ett "fullt" plan, och det privata måste hitta balans i det harmoniska. Man "stannar här", och det kan leda till panik.. men jag tror man först måste se sanningen i det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar